Relationer och förhållanden.
Haha nu kommer min teori och uppsats om relationer och förhållande.
Väntat på att få tömma ur mig detta men har inte haft orken, tiden eller lusten förrän nu.
Hm först av allt, det som i många relationer är det roligaste, är jakten. Från den stunden då man attraheras av den andra parten och får fjärilar i magen. Tills dess att det är bekräftat att man är intresserade av varandra och detta gärna genom en eventuell kyss eller andra sätt. Stunden där emellan kan man leva på, vissa avvaktar länge innan de vågar närma sig varandra och vissa går rakt på sak. Tyvärr sker detta gärna via internet eller andra moderniteter, riktigt tråkigt egentligen.
Sedan nästa steg kan man också leva på ett tag, att man har fått det bekräftat, man är intresserade av varandra. Men sakta stupar lågan och man behöver känna att relationen utvecklas. Man berättar att man tycker om varandra, och det värmer ju. Man tycker om varandra hihi, vad skoj.... glad, glad, glad.
Men även detta är inte så spännande efter ett tag och man känner behovet att utvecklas igen, varför inte slå till med att bilda ett förhållande? Jodå.. det blir bra. Pojkvän/flickvän, eller ja om det nu är så pojkvän/pojkvän, flickvän/flickvän. Nu har man då oftast givit sig in i detta för att intresset inte ska försvinna och för att man fortfarande ska vara kär.
Detta funkar en stund, tills man troligtvis börjar bråka en del och inte kommer överrens alltid eftersom att man givit sig in i ett förhållande utan att vara så insatt i den andra partens värderingar och vad för normer som bör gälla i förhållandet. Man behöver plats, men vill vara nära och vet inte riktigt vart man har varandra. Man ska dela sina liv men ändå ha ett eget. Utan att känna varandra riktigt bra är detta svårt. Kanske efter en tid kommer man fram till att man inte alls är så bra för varandra, men då är det försent för då har man genast "gått igenom så mycket med varandra" och någonstans på vägen när man var rädd för att tröttna igen drog man till med att man älskar varandra och att man ska vara tillsammans föralltid. Detta kan man ju inte frångå? Nu ska man ge allt för varandra och kämpa för ett förhållande som inte ens var genomtänkt utan bara ett brist på annat.
Sex är gärna en drastisk åtgärd som kan tas till när man känner att intresset och pirret i magen börjar dala. Detta kan skifta mycket från förhållande till förhållande när denna livlina utnyttjas. Kanske skulle man valt "ring en vän" istället.
Detta är bara lite teori och tankar om hur jag upplever många förhållande idag, speciellt bland unga. Givetvis finns det undantag, det vet jag om. Kanske är det kärlek vid första ögonkastet, kanske lär man känna varandra innantill och utantill innan man väljer att binda sig, kanske väntar man med sex till bröllopsnatten och kanske spenderar man verkligen sina liv tillsammans och är lyckligare än vad man någonsin trodde att man skulle vara. Vad vet jag?
En sak jag vet säkert, är i alla fall att jag lovade mig själv att inte vara sårbar, det löftet bröt jag. Jag lovade att inte bli känslomässigt involverad i någonting, det löftet bröt jag. Men jag lovade också att inte rusa in i något innan jag verkligen var säker på vad jag gjorde. Jag tycker att jag hållt det ganska bra och jag ska inte binda mig, innan jag är säker på att det är rätt och att det är värt det och att ingen kommer bli sårad på grund av det beslutet och att det inte snart slutar illa ändå. Bestämmer jag mig, ska jag verkligen vilja, båda parter ska vilja, och ska vara villiga att ge det mesta för att ha ett bättre liv med varandra än utan varandra.
Väntat på att få tömma ur mig detta men har inte haft orken, tiden eller lusten förrän nu.
Hm först av allt, det som i många relationer är det roligaste, är jakten. Från den stunden då man attraheras av den andra parten och får fjärilar i magen. Tills dess att det är bekräftat att man är intresserade av varandra och detta gärna genom en eventuell kyss eller andra sätt. Stunden där emellan kan man leva på, vissa avvaktar länge innan de vågar närma sig varandra och vissa går rakt på sak. Tyvärr sker detta gärna via internet eller andra moderniteter, riktigt tråkigt egentligen.
Sedan nästa steg kan man också leva på ett tag, att man har fått det bekräftat, man är intresserade av varandra. Men sakta stupar lågan och man behöver känna att relationen utvecklas. Man berättar att man tycker om varandra, och det värmer ju. Man tycker om varandra hihi, vad skoj.... glad, glad, glad.
Men även detta är inte så spännande efter ett tag och man känner behovet att utvecklas igen, varför inte slå till med att bilda ett förhållande? Jodå.. det blir bra. Pojkvän/flickvän, eller ja om det nu är så pojkvän/pojkvän, flickvän/flickvän. Nu har man då oftast givit sig in i detta för att intresset inte ska försvinna och för att man fortfarande ska vara kär.
Detta funkar en stund, tills man troligtvis börjar bråka en del och inte kommer överrens alltid eftersom att man givit sig in i ett förhållande utan att vara så insatt i den andra partens värderingar och vad för normer som bör gälla i förhållandet. Man behöver plats, men vill vara nära och vet inte riktigt vart man har varandra. Man ska dela sina liv men ändå ha ett eget. Utan att känna varandra riktigt bra är detta svårt. Kanske efter en tid kommer man fram till att man inte alls är så bra för varandra, men då är det försent för då har man genast "gått igenom så mycket med varandra" och någonstans på vägen när man var rädd för att tröttna igen drog man till med att man älskar varandra och att man ska vara tillsammans föralltid. Detta kan man ju inte frångå? Nu ska man ge allt för varandra och kämpa för ett förhållande som inte ens var genomtänkt utan bara ett brist på annat.
Sex är gärna en drastisk åtgärd som kan tas till när man känner att intresset och pirret i magen börjar dala. Detta kan skifta mycket från förhållande till förhållande när denna livlina utnyttjas. Kanske skulle man valt "ring en vän" istället.
Detta är bara lite teori och tankar om hur jag upplever många förhållande idag, speciellt bland unga. Givetvis finns det undantag, det vet jag om. Kanske är det kärlek vid första ögonkastet, kanske lär man känna varandra innantill och utantill innan man väljer att binda sig, kanske väntar man med sex till bröllopsnatten och kanske spenderar man verkligen sina liv tillsammans och är lyckligare än vad man någonsin trodde att man skulle vara. Vad vet jag?
En sak jag vet säkert, är i alla fall att jag lovade mig själv att inte vara sårbar, det löftet bröt jag. Jag lovade att inte bli känslomässigt involverad i någonting, det löftet bröt jag. Men jag lovade också att inte rusa in i något innan jag verkligen var säker på vad jag gjorde. Jag tycker att jag hållt det ganska bra och jag ska inte binda mig, innan jag är säker på att det är rätt och att det är värt det och att ingen kommer bli sårad på grund av det beslutet och att det inte snart slutar illa ändå. Bestämmer jag mig, ska jag verkligen vilja, båda parter ska vilja, och ska vara villiga att ge det mesta för att ha ett bättre liv med varandra än utan varandra.
Kommentarer
Trackback
