sandricak

Tänk att ha en person som man vet känner en såpass mycket och som man litar på tillräckligt mycket för att lägga sitt liv och sina beslut i hans/hennes händer. En sån person känner jag. Den bästa vän man kan tänka sig. Hon är hos mig i hjärtat såklart, men så långt bort, nämligen i Serbien. Det är i en stund som denna, när jag inte kan tänka klart, som hon hade guidat mig mot den väg som hade enligt hennes eget smarta sinne varit den bästa. Men i beräkningarna lägger hon även in en dos av mig så att vägen inte är hennes, utan min. Eftersom att hon känner mig så bra är detta möjligt. Så trots att jag inte kan se en utväg, hade hon funnits och sagt mina ord genom hennes röst. Jag tycker inte om den personen jag är nu, jag avskyr den. Jag måste samla mina tankar men jag finner dem inte. Det känns som att mitt liv rusar förbi, men tankeverksamheten står still. Detta blir farligare för varje sekund som går. Jag vill bara stanna upp och ta ett stort kliv ifrån detta. För detta är inte jag. Måste göra verkligheten till en jag kan stå för, med tanke på att jag är en såpass ärlig människa. Besvikelse och misstankar lurar dock och får obehagskänslan att försvinna korta ögonblick. Det gör dock inte saken bättre, vill inte leva detta livet. Så jag måste samla mig, och klara detta själv för en gångs skull. Jag bävar för att jag får ta ett beslut, som lär bli ett av mina större misstag här i livet. Men kanske är det rättvisan som spelar in.